Tre kvinnor samlas i asylboendets musikterapirum tillsammans med tolk, musikterapeut och kurator. Två av dem växte upp i ett Afghanistan där musik var förbjudet för hela folket, men för kvinnor i synnerhet. Kvinnorna har aldrig vidrört ett instrument, de har heller inte umgåtts med män utanför familjen. Nu leds gruppen av Andrew, MusikBojens musikterapeut. De befinner sig i en situation som för dem hade varit omöjlig och förbjuden om de hade befunnit sig i sitt hemland.

När Andrew tar fram gitarren och med sin mjuka, ljusa stämma sjunger en hälsningssång infinner sig en sällsam stämning i gruppen. Kvinnorna får spela på den irländska trumman som har ett mörkt och fylligt ljud. Vid ett tillfälle stannar de upp och samtalar kring att detta hade varit omöjligt att vara med om. Det hade kunnat innebära dödsstraff för dem.

Att delta i musikskapande tillsammans ger grundläggande sociala verktyg som är viktiga i den sociala processen som följer efter en flykt till ett nytt land.