På MusikBojen har vi den stora turen att få arbeta med massvis av smarta, hjälpsamma och kunniga människor. Stiftelsen består av allt från välgörenhetsveteraner och kommunikationsproffs till skickliga barnläkare och världskända musikproducenter. Men nu ska vi fokusera på den absoluta kärnan i vår verksamhet – musikterapeuterna! Vi tog oss en pratstund med Barbro Netin Olofson, MusikBojens musikterapeut på Akademiska Barnsjukhuset i Uppsala.

Hej Barbro!

Hur kommer det sig att du började intressera dig för musikterapi?
Musiken har alltid varit en stor del av mitt liv. Uppvuxen i en musikfamilj var det självklart och naturligt att det blev min bana i livet. Efter att jag utbildat mig på Operahögskolan i Göteborg var jag aktiv som sångare under många år, sjöng mezzosopranroller på Storan i Göteborg, Norrlandsoperan, Musikteatern i Karlstad och Folkoperan bland annat. När jag så småningom också började undervisa i sång upptäckte jag att det hände saker i rummet som inte bara var sångteknik eller interpretation. Mina elever berättade att de mådde så bra av att sjunga, att de kände sig starkare och gladare efter en lektion. Jag blev intresserad av vad det var som hände, och sökte musikterapeututbildningen på KMH där jag var klar med min utbildning 2004.

Varför är musikterapi bra?
Musiken är ett kraftfullt redskap för att nå in till människors inre, till känslor och tankar. Den kan bära oss och vara ett rum för både intryck och uttryck, för lek och läkande. Den kan aktivera eller ge ro, och de flesta människor har en relation till musik. I musikterapi kan alla spela och sjunga på sitt sätt, utan prestationskrav. Inget är rätt eller fel. När orden inte finns, eller inte räcker till, då finns musiken.

Varför arbetar du med MusikBojen?
Jag arbetar på Akademiska Barnsjukhuset i Uppsala tack vare Musikbojen – det är jag mycket glad för! Det har blivit så att jag arbetat huvudsakligen med barn och ungdomar under mina år som musikterapeut, en kombination som känns mycket meningsfull och ger otroligt mycket glädje.

Kan du berätta om ett särskilt kärt minne med musikterapin!
För inte så länge sedan blev jag på föräldrarnas önskemål tillfrågad om jag ville gå till en mycket svårt sjuk patient. Jag kom dit och frågade hur jag kunde hjälpa dem. De ville att jag skulle spela gitarr och sjunga. Stämningen i rummet var fylld av sorg, och jag visste inte vad jag kunde göra. Föräldrarna berättade att barnet tyckte om att lyssna till spansk musik. Jag hade inget på lager men improviserade och efter en stund möttes våra ögon och något hände – en glimt av glädje, ett leende i barnets blick. När jag gick därifrån kände jag mig otillräcklig och maktlös. Någon dag efteråt blev jag uppringd av läkaren som bad att jag skulle besöka barnet igen, föräldrarna hade varit så glada att jag varit där, både de och barnet hade uppskattat det mycket. Blev så tacksam och glad! Bär med mig det i hjärtat.

Tack Barbro, och lycka till!