Samir är en ensamkommande pojke, 16 år, med ångest och sömnsvårigheter. Han är mobbad i skolan och har nyligen blivit utsatt för ett rånförsök. Vid första sessionen med musikterapeuten är Samir tystlåten, och berättar nästan viskande att han spelar mycket dataspel. Musikterapeuten föreslår att de tillsammans ska återskapa och gestalta känslan från dataspelsvärlden i musik. Samir får välja lämpliga instrument och de börjar improvisera. Musiken är försiktig, men också trygg och harmonisk. Samir börjar gråta och säger: ”Det låter precis som jag känner”. 

Efterhand blir musiken starkare i sitt uttryck. En dag kommer Samir glädjestrålande och berättar att han har åkt tunnelbana själv in till centrum och gått i butiker ensam. Det var nervöst, men han klarade det. Han säger att hans ångest har minskat sen han började med musikterapin. I slutet av terapin tar Samir trumstockarna och sätter sig och spelar högt och volymstarkt. Han börjar kunna tala om rånförsöket han varit med om.  

I samband med musikterapin blir Samir alltmer intresserad av omvärlden omkring honom och börjar se framåt. Han börjar också interagera socialt med människor omkring sig, i stället för i dataspelen.