På MusikBojen har vi den stora turen att få arbeta med massvis av smarta, hjälpsamma och kunniga människor. Stiftelsen består av allt från välgörenhetsveteraner och kommunikationsproffs till skickliga barnläkare och världskända musikproducenter. Men nu ska vi fokusera på den absoluta kärnan i vår verksamhet – musikterapeuterna! Vi tog oss en pratstund med Dale Copans Åstrand, MusikBojens musikterapeut på BUP och Barnhabiliteringen Norrtälje.

Hej Dale!

Hur kommer det sig att du började intressera dig för musikterapi?
Som barn spelade jag piano och sjöng. Min pappa var väldigt musikalisk och spelade klarinett och piano. Jag tog min Bachelors Degree i klassisk grekiska men återupptog sång efter ett tag. Jag träffade min man (som är svensk; jag är amerikansk) och flyttade till Sverige då jag började på Operastudio 67. Något år senare letade jag efter ett yrke där jag kunde använda musik som ett hjälpmedel och 1997 upptäckte jag musikterapi. Jag flyttade tillbaka till USA och pluggade till en Master of Music Therapy år 2000, och blev licenserad. I USA jobbade jag som musikterapeut inom demensvården, vuxenrehabilitering och på skolor med barn med funktionsnedsättning.

Varför är musikterapi bra?
Musikterapi är en icke-verbal väg att nå människor. Ibland räcker inte orden till och man behöver ett annat redskap, som musiken, som kan bjuda på ett annat sätt att kommunicera. Musik når våra känslor – den kan göra oss glada, ledsna, avslappnade eller fyllda med energi. När man lyssnar eller skapar musik kan man bearbeta känslorna, öka funktionsnivå, självbild, kommunikation och språkutveckling.

Varför arbetar du med MusikBojen?
När jag först hörde om stiftelsen blev jag helt tagen av dess passion och uppdrag. Vi har ett gemensamt mål – att sprida musikterapi i Sverige och öka tillgängligheten för dem som kan ha nytta av den. Stödet som jag har fått från MusikBojen är fantastiskt. De har underbara sponsorer, ambassadörer, och experter som ger pengar och tid för att de tror på musikterapi. Jag vet att jag alltid har ett gäng bakom mig som ser till att jag kan göra mitt bästa för att hjälpa de barn och ungdomar jag träffar.

Kan du berätta om ett särskilt kärt minne med musikterapin?
Jag träffar ett barn som inte tycker om att prata så mycket. Andra gången vi sågs och skulle skiljas åt sjöng jag en ”hej då” sång och på slutet bad jag hen att säga ”hej då”, precis som sången säger. Vi tittade på varandra en stund och jag anade att någonting skedde. Plötsligt utbrast hen, ”hej då” och vad glad jag blev i mitt inre. I de följande sessionerna började hen våga släppa loss ljud, skratt, och successiv kunde hen fylla i de sista orden i sångfraser och improvisera och initiera tal.  Genom musiken och ett tryggt förhållande törs barnet prova någonting som hen har inte vågat förut.

Tusen tack till Dale